Monique Barrierett har gått bort: Hon spelade fyrhändigt med sig själv

Gordons Trädgård tecknar ett porträtt över en människa som levde ett liv där allt var kort och knappt, men ändå rikt.

Monique Barrierett var troligtvis världens mest flyhänta människa. Hon föddes i en förort till Paris 1920 och redan i unga år var hennes händer mycket snabba. Hennes far har i biografin Kvicka tassar, skriven enbart till hennes händer, berättat om sitt aber med att förhindra dotterns näspetande under hennes yngsta år. Monique hann oftast peta genom hela näsan på någon sekund, och sedan också gå igenom de flesta näsor i omgivningen.

Under tonåren byggde hon ett mindre imperium som ficktjuv i Paris och blev ekonomiskt oberoende för resten av livet. I linje med den strikta uppfostran hon fått lämnade hon dock alltid snabbt tillbaka plånböckerna efter att ha tömt dem.

Det sas att det var ren tristess som drev henne att 1937 ta jobb som pianist. Hon var då blott sjutton år. Hennes hundraprocentiga tondövhet kompenserades av de snabba händerna. Ingen i världen hade någonsin spelat så fort, och ingen lär göra det efter henne heller. I recensionerna stod det att hon hade förmågan att attackera en så stor mängd tangenter på så kort tid att lyssnaren kunde höra alla världens sånger samtidigt. Det var nu som uttrycket egenfyrhändighet myntades.
Konserterna som enligt den samtida pressens ord ”utspelar sig inne i lyssnarens huvud” blev genast enormt populära och Barrierett var plötsligt mytomspunnen redan under sin livstid.

Den franska salongspubliken krävde dock snart mer av henne och hösten 1945 började Barrierett ge spelningar där hon spelade på två pianon samtidigt. Idén var galen men genomförandet fläckfritt. Barrierett hade dock inte räknat med de ytterligare krav detta ställde på henne. Bollen var i rullning och hennes publik var snart mer intresserade av det visuella än det audiella och hennes trick fick mer och mer stå i förgrunden.

På det privata planet var Barrierett ett ständigt misslyckande. Visserligen hävdade hon själv att hennes flinka fingrar gjorde det möjligt att genomföra minst två dejter samtidigt om “sällskapen satt där de skulle”. Ingen vet om detta är sant, men det verkade till slut vara just den eviga räcka av valmöjligheter som erbjöds henne som också drev henne in i livslång ensamhet. Hennes unika förmåga utgjorde en omtalad lockelse för båda könen men förminskade personen bakom händerna. Barrierett blev mer och mer sluten kring sig själv och hon tros ha levt i celibat från 1943.

Pianospelandet fick ta all hennes tid men snart befann hon sig långt från de fina salongerna och konsertlokalerna. Hennes persona kopplades mer och mer samman med ljusskygga teatersällskap och cirkuskonster. Under en period delade hon scen med ett par av dåtidens mest utskrattade illusionister som pigtittare, uppochneddrickare och pagefrisörer. Hon behöll dock hela tiden sin yrkesstolthet. 1989, just innan hon skulle fylla sjuttio gav hon en konsert där hon spelade ”fyrhändigt” på tre pianon och en flygel samtidigt, och det med vänster hand bakbunden. För att göra spelningen ytterligare anmärkningsvärd var scoutkåren Trippelscarves inbjuden. Barrierett hann knyta och knyta upp samtliga scarves fyra gånger, samt rensa samtliga näsor (den senare informationen blev dock inte offentlig förrän långt efteråt).

Monique Barrierett levde sina sista år i USA. Igår smekte hon sin sista tangent vid en tre minuter lång gudstjänst i amerikanska “Time is Money Church”. Det var en snabb och nästan flyktig smekning, men dess eko kommer inte dö ut tidigare för det.